Världsrekord i dåligt lokalsinne!
Tjaba!
Åkte in till Stinsen idá med min goda vän Simone. (hans igentliga namn är Simon, men jag kallar honom Simone) Vi fikade på Wayne's (mitt favvocafé, som du kanske listat ut). Hursomhelst, efter det gick vi runt ett tag och sen gick Simone hem. Han hade frågat mig, gentlemannamässigt, om jag behövde hjälp med att hitta hem, men jag var övertygad om att jag skulle väl kunna göra det själv. Jag hade ju gjort det tusen gånger med mina vänner.
Det är verkligen imponerande hur fel en människa kan ha.
Jag irrade runt i TVÅ TIMMAR på Linnévägen, som verkar vara något sagoland där fjärilar och bofinkar parar sig och skapar den ultimata snövits-söta djuret världen skådat och där pensionärer trimmar deras gräsmattor var fjärde minut. Jag hade gärna stannat för att beskåda denna härliga scen mellan fjärilen och bofinken, men jag hade ju insisterat på att ta platåklack på mig. (Ni vet, dom där platåklack-skorna som sitter där i er garderob som är så fina så ni fortsätter använda dom, även efter att dom blivit för små för er) Tillslut kom jag till nån pizzeria som skulle öppna om två månader men eftersom att den tjocke gubben med porrmustach som satt utanför var aspackad så kunde han inte hjälpa mig med åt vilket håll jag skulle gå för att hitta närmaste busshållplats. Vid det här laget hade jag fått solsting och börjat sjunga något i stil med:
Fan vad jag hatar mitt LIIIIIV!
Ödet kan gå och ta sig i rövennnnnn....
Mitt liv SUGER! SUGER! SUGER! Fan vad mitt liv SUUUGEEER!
Den stackars flickan som cyklade förbi just då måste ha blivit livrädd när jag hon såg mig vakla fram där, skrikandes någonting om hur Gud borde gå och göra något åt Osama bin Laden istället för att jävlas med mitt liv. (Hur kunde jag trott att det var en bra idé att sätta på sig en svart munkjacka idag?)
Jag kom fram till solängsvägen och tänkte just gå över gatan till busshållplatsen, när min buss kör förbi. Bara sådär. Min buss hem kom o gick på mindre än tre sekunder. Asså den stunden av ultimat deppighet... Nä, jag vill inte ens prata om det.
Jag kom hem till slut. Tro det eller ej.
TTFN
(Ta.Ta.For.Now)
Åkte in till Stinsen idá med min goda vän Simone. (hans igentliga namn är Simon, men jag kallar honom Simone) Vi fikade på Wayne's (mitt favvocafé, som du kanske listat ut). Hursomhelst, efter det gick vi runt ett tag och sen gick Simone hem. Han hade frågat mig, gentlemannamässigt, om jag behövde hjälp med att hitta hem, men jag var övertygad om att jag skulle väl kunna göra det själv. Jag hade ju gjort det tusen gånger med mina vänner.
Det är verkligen imponerande hur fel en människa kan ha.
Jag irrade runt i TVÅ TIMMAR på Linnévägen, som verkar vara något sagoland där fjärilar och bofinkar parar sig och skapar den ultimata snövits-söta djuret världen skådat och där pensionärer trimmar deras gräsmattor var fjärde minut. Jag hade gärna stannat för att beskåda denna härliga scen mellan fjärilen och bofinken, men jag hade ju insisterat på att ta platåklack på mig. (Ni vet, dom där platåklack-skorna som sitter där i er garderob som är så fina så ni fortsätter använda dom, även efter att dom blivit för små för er) Tillslut kom jag till nån pizzeria som skulle öppna om två månader men eftersom att den tjocke gubben med porrmustach som satt utanför var aspackad så kunde han inte hjälpa mig med åt vilket håll jag skulle gå för att hitta närmaste busshållplats. Vid det här laget hade jag fått solsting och börjat sjunga något i stil med:
Fan vad jag hatar mitt LIIIIIV!
Ödet kan gå och ta sig i rövennnnnn....
Mitt liv SUGER! SUGER! SUGER! Fan vad mitt liv SUUUGEEER!
Den stackars flickan som cyklade förbi just då måste ha blivit livrädd när jag hon såg mig vakla fram där, skrikandes någonting om hur Gud borde gå och göra något åt Osama bin Laden istället för att jävlas med mitt liv. (Hur kunde jag trott att det var en bra idé att sätta på sig en svart munkjacka idag?)
Jag kom fram till solängsvägen och tänkte just gå över gatan till busshållplatsen, när min buss kör förbi. Bara sådär. Min buss hem kom o gick på mindre än tre sekunder. Asså den stunden av ultimat deppighet... Nä, jag vill inte ens prata om det.
Jag kom hem till slut. Tro det eller ej.
TTFN
(Ta.Ta.For.Now)
Kommentarer
Trackback
